25. De tog med sig av landets frukt och förde det ner till oss och lämnade sin rapport till oss och sade: "Det är ett gott land som Herren, vår Gud, ger oss."
26. Men ni ville inte dra dit upp utan trotsade Herrens, er Guds, befallning.
27. Ni knotade i era tält och sade: "Eftersom Herren hatar oss har han fört oss ut ur Egyptens land och gett oss i amoreernas hand för att förgöra oss.
28. Vart skall vi ta vägen? Våra bröder har gjort oss förskräckta, för de säger: Folket är större och resligare än vi, städerna är stora och befästa upp mot himlen, och dessutom såg vi anakiter där."
29. Då svarade jag er: "Ni skall inte bli förskräckta och inte vara rädda för dem.
30. Herren, er Gud, som går framför er, skall själv strida för er, alldeles som han gjorde för er i Egypten, inför era ögon,
31. och i öknen där du såg hur Herren, din Gud, bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom till denna plats."
32. Men trots detta trodde ni inte på Herren, er Gud,
33. som gick framför er på vägen för att utse lägerplatser åt er - om natten i eld för att visa den väg ni skulle gå och om dagen i molnskyn.
34. När nu Herren hörde era ord, blev han vred och svor en ed:
35. "Inte någon av dessa män i detta onda släkte skall få se det goda land som jag med ed har lovat att ge åt era fäder,
36. ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han skall få se det, och åt honom och hans barn skall jag ge det land som han har satt sin fot på, därför att han i allt har följt Herren."
37. Också på mig blev Herren vred för er skull. Han sade: "Inte heller du skall komma dit in.
38. Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma dit in. Honom skall du inge mod, ty han skall dela landet åt Israel som arv.
39. Och era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de skall komma dit in. Åt dem skall jag ge landet, och de skall ta det i besittning.