25. Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig.
26. Men vi måste kastas upp på en ö."
27. Den fjortonde natten kom och vi drev omkring på Adriatiska havet. Vid midnatt började sjömännen förstå att de närmade sig land.
28. De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.
29. De var rädda för att vi skulle driva upp på något skarpt skär och kastade därför ut fyra ankare från aktern och längtade efter att det skulle bli dag.
30. Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören.
31. Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas."
32. Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva.
33. Just innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något.
34. Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud."
35. När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta.
36. Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de.
37. Vi var allt som allt tvåhundrasjuttiosex personer ombord.
38. Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.
39. När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med jämn strand och beslöt sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där.
40. De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.