20. Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.
21. De hade nu inte ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust.
22. Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under.
23. En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt,
24. och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig.
25. Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig.
26. Men vi måste kastas upp på en ö."
27. Den fjortonde natten kom och vi drev omkring på Adriatiska havet. Vid midnatt började sjömännen förstå att de närmade sig land.
28. De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.
29. De var rädda för att vi skulle driva upp på något skarpt skär och kastade därför ut fyra ankare från aktern och längtade efter att det skulle bli dag.
30. Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören.
31. Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas."