8. Men jag sände bud till honom och svarade: ”Inget av det du säger har hänt, du hittar på det ur eget huvud.”
9. Alla ville de nämligen skrämma oss, och de tänkte: Deras händer kommer att bli för svaga för arbetet, det blir aldrig klart. Men styrk nu mina händer!
10. Jag gick hem till Shemaja, son till Delaja, son till Mehetabel, som då höll sig inne. Han sade till mig: ”Låt oss träffas i Guds hus, i templet. Låt oss stänga templets dörrar, för de kommer för att döda dig, de kommer för att döda dig i natt.”
11. Men jag svarade: ”Skulle en man som jag ta till flykten? Eller kan en man som jag gå in i templet och ändå överleva? Nej, jag går inte dit.”
12. Jag insåg att det inte var Gud som hade sänt honom, utan han hade uttalat den profetian mot mig för att Tobia och Sanballat hade lejt honom.
13. Han var lejd för att jag skulle bli rädd och göra som han sade och därmed synda. De ville ge mig dåligt rykte för att kunna håna mig.
14. Tänk, min Gud, på Tobia och Sanballat efter deras gärningar, och på profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrämma mig.
15. Muren blev färdig på tjugofemte dagen i månaden Elul, efter femtiotvå dagar.
16. När alla våra fiender hörde detta och alla folken runt omkring oss såg det, sjönk de djupt i sina egna ögon. De förstod att detta arbete var vår Guds verk.
17. Vid den tiden sände också stormännen i Juda många brev till Tobia, och brev från Tobia kom till dem.