1. Då tog Job till orda och sade:
2. O, att min sorg kunde vägas och min olycka läggasi samma vågskål!
3. Nu är den tyngre än havets sand, därför kan jag inte styra mina ord,
4. för den Allsmäktiges pilar har träffat mig,min ande dricker deras gift.Fasor från Gudgår i stridsställning mot mig.
5. Skriar vildåsnan över sitt gräs, råmar oxen över sitt foder?
6. Kan det smaklösa ätas utan salt, finns det någon smak i äggets vita?
7. Jag vägrar röra det, det är kväljande mat för mig.
8. O, att min begäran blev hördoch att Gud uppfyllde min längtan,
9. att Gud ville krossa mig, räcka ut sin handoch skära av mitt liv!
10. Då vore det ändå min tröst, mitt jubel i skoningslös plåga,att jag inte förnekat den Heliges ord.
11. Vad är då min kraft,att jag skulle hoppas?Vad är mitt slut,att jag skulle vara tålig?
12. Är min kraft som stenens, min kropp av koppar?
13. Nej, hjälpen kommer inte från mig, varje utväg är stängd för mig.
14. Den förtvivlade borde få godhetfrån sin vän,men man fruktar inte merden Allsmäktige.
15. Mina bröder är trolösa som bäckar, som bäckars rännilar som sinar.
16. De är mörka av is när snön har fallit och gömt sig i dem,
17. men när hettan kommer torkar de, försvinner i värmen från sin plats.