1. Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag,medan jag inte hade satt deras fäderens bland mina vallhundar.
2. Vilken hjälp kunde deras händer ge mig,de som saknar all livskraft?
3. De är utmärglade av nöd och hunger, de gnager den torra markensom redan förut var öde och ödslig.
4. De plockar saltörter bland snåren och ginströtter är deras mat.
5. De drivs ut från gemenskapen, man ropar efter dem som tjuvar.
6. De måste bo i otäcka raviner, i jordhålor och bergsskrevor.
7. De skriker bland snåren, de kryper ihop under nässlor.
8. De är uslingar och ärelösa, utjagade ur landet.
9. Nu har jag blivit deras nidvisa,jag har blivit ett ordspråkbland dem.
10. De avskyr mig och håller sig borta från mig,de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.
11. Gud har lossat min bågsträng och plågat mig,därför släpper de sina hämningarinför mina ögon.
12. Vid min högra sida reser sig slöddret, de slår undan mina fötteroch banar sig vägför att fördärva mig.
13. De river upp min stig, de arbetar på mitt fördärv,men de får ingen hjälp.
14. De bryter fram som genom en bred rämna,de vältrar sig fram mellan ruinerna.
15. Fasor väller över mig, min ära rycks bort som en stormoch min räddning har försvunnitsom ett moln.
16. Nu utgjuter sig min själ inom mig,och plågans dagar håller mig fast.
17. Natten borrar i mina ben, den gnagande pinan tar ingen vila.
18. Med stor kraft griper han min mantel, han fattar mig i min livklädnad.
19. Han har vräkt mig ner i dyn, och jag liknar stoft och aska.
20. Jag ropar till dig,men du svarar mig inte.Jag reser mig upp,men du bara ser på mig.
21. Du har blivit grym mot mig, med din starka handansätter du mig.