11. Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Ni vill väl inte dö, ni av Israels hus?
12. Men du människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet ska inte rädda honom när han syndar. Den ogudaktige ska inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet. Den rättfärdige ska inte heller kunna leva genom sin rättfärdighet när han syndar.
13. Om jag säger till den rättfärdige att han ska få leva, och han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så ska ingen av alla hans rättfärdiga gärningar bli ihågkommen, utan han ska dö för det orätta han har gjort.
14. Om jag säger till den ogudaktige: Du måste dö! och han sedan vänder om från sin synd och gör det som är rätt och rättfärdigt,
15. så att den ogudaktige ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då ska han sannerligen få leva och inte dö.
16. Man ska inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, ska han sannerligen få leva.
17. Men när dina landsmän säger: ’Herrens väg är inte rätt’, då är det tvärtom deras egen väg som inte är rätt.
18. Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö.
19. Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då ska han få leva.
20. Ändå säger ni: ’Herrens väg är inte rätt.’ Men jag ska döma var och en av er efter hans vägar, ni av Israels hus.”
21. I det tolfte året sedan vi hade blivit bortförda i fångenskap, på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting från Jerusalem till mig och berättade: ”Staden har fallit.”
22. På kvällen före flyktingens ankomst hade Herrens hand kommit över mig. På morgonen öppnade han min mun innan mannen kom. Min mun öppnades och jag var inte längre stum.
23. Herrens ord kom till mig:
24. ”Människobarn, de som bor ibland ruinerna i Israels land säger: Abraham var ensam, och ändå ärvde han landet. Vi är många, så mycket mer måste väl vi då ärva landet!
25. Säg därför till dem: Så säger Herren Gud: Ni äter kött med blodet i, ni riktar blicken mot era eländiga avgudar, och ni låter blod flyta. Skulle ni då ärva landet?
26. Ni litar på era svärd. Ni gör avskyvärda ting och ni kränker varandras hustrur. Skulle ni då ärva landet?