13. ”Vem tillhör du och varifrån är du?” frågade David honom. ”Jag är en egyptisk pojke, tjänare hos en amalekitisk man”, svarade han. ”Men min herre övergav mig för tre dagar sedan, för jag blev sjuk.
14. Vi hade trängt in i kereteernas del av Negev och i området som tillhör Juda och i Kalebs del av Negev, och vi hade bränt Siklag med eld.”
15. David frågade honom: ”Vill du föra mig ner till det där rövarbandet?” Han svarade: ”Om du lovar mig med ed vid Gud att inte döda mig eller utlämna mig åt min herre, så ska jag föra dig ner till rövarbandet.”
16. Så förde han honom dit, och de låg utspridda överallt på marken och åt och drack och firade allt det stora byte de hade tagit från filisteernas land och från Juda land.
17. Och David högg ner dem ända från skymningen till aftonen dagen därpå. Inte en enda av dem kom undan, utom fyrahundra unga män som satt upp på kamelerna och flydde.
18. Och David räddade allt som amalekiterna hade tagit. Han räddade också sina båda hustrur.
19. Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son eller dotter, inget av bytet eller något av det som de hade tagit. Allt förde David tillbaka.
20. David tog också alla fåren och korna, och dessa drev man framför den övriga boskapen och ropade: ”Här är Davids byte!”
21. När David kom tillbaka till de tvåhundra man som hade varit för trötta att följa honom och därför stannat kvar vid bäckravinen Besor, gick dessa för att möta David och folket som han hade med sig. Då gick David fram till folket och hälsade dem.
22. Men alla onda och illvilliga män bland dem som hade följt med David tog till orda och sade: ”Eftersom de inte följde med oss tänker vi inte ge dem något av bytet som vi räddat. Nej, var och en får ta sin hustru och sina barn och gå.”