13. När David hade kommit över på andra sidan ställde han sig på toppen av berget, långt därifrån, med ett stort avstånd mellan dem.
14. David ropade till folket och till Abner, Ners son: ”Svarar du inte, Abner?” Abner svarade: ”Vem är du som ropar till kungen?”
15. David sade: ”Du är en man som inte har sin like i Israel. Varför har du då inte vakat över din herre kungen? En av folket kom för att förgöra kungen, din herre.
16. Det var inte bra, det du gjorde. Så sant Herren lever: ni förtjänar döden, ni som inte har vakat över er herre, Herrens smorde. Se nu efter: Var är kungens spjut och vattenkrukan som stod vid hans huvud?”
17. Då kände Saul igen Davids röst och sade: ”Är det inte din röst, min son David?” David svarade: ”Jo, det är min röst, min herre och kung.”
18. Och han fortsatte: ”Varför förföljer min herre sin tjänare så? Vad har jag gjort, vad för ont har jag i sinnet?
19. Må nu min herre och kung höra sin tjänares ord: Om det är Herren som har eggat dig mot mig, så låt honom få känna doften av en offergåva. Men om det är människor, så ska de vara förbannade inför Herren, för de har drivit bort mig från min plats i Herrens arvedel och sagt: Gå bort och tjäna andra gudar!
20. Låt nu inte mitt blod falla på jorden fjärran från Herrens ansikte! Israels kung har dragit ut för att leta efter en enda liten loppa, som man jagar rapphöns i bergen.”
21. Då sade Saul: ”Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David. Jag vill inte göra dig något ont mer, eftersom mitt liv var värdefullt i dina ögon i dag. Se, jag har betett mig som en dåre och misstagit mig grovt.”
22. David svarade: ”Här är kungens spjut. Låt nu en av dina män komma över hit och hämta det.