32. Jonatan svarade sin far Saul: ”Varför ska han dödas? Vad har han gjort?”
33. Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far var fast besluten att döda David.
34. Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull eftersom hans far hade skymfat honom.
35. Nästa morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Han hade en liten pojke med sig.
36. ”Spring och hitta pilarna som jag skjuter”, sade han till pojken. Medan pojken sprang sköt Jonatan pilen över honom.
37. När pojken kom till stället dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: ”Pilen är framför dig, längre bort!”
38. Och Jonatan ropade efter pojken: ”Fort, skynda dig, stanna inte!” Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre.
39. Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det.
40. Jonatan lämnade sina vapen till pojken som han hade med sig och sade till honom: ”Gå, ta med dem till staden.”
41. Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt.
42. Jonatan sade till David: ”Gå i frid. Vi har båda gett vår ed vid Herrens namn när vi sade: Herren ska vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid.”
43. Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen.