17. Av kärlek till David gav Jonatan på nytt sin ed till honom, för han älskade honom lika djupt som sitt eget liv.
18. Sedan sade Jonatan till honom: ”I morgon är det nymånad, och då kommer du att saknas, för din plats står tom.
19. Men skynda dig i övermorgon ner till platsen där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen.
20. Då ska jag skjuta tre pilar bredvid den, som om jag sköt mot ett mål.
21. Sedan skickar jag min tjänare att hitta pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna är bakom dig, ta upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, då är det ingen fara så sant Herren lever.
22. Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna är framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för Herren sänder dig bort.
23. Och i det som vi har talat om, du och jag, är Herren vittne mellan mig och dig för all framtid.”
24. David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta.
25. Kungen satte sig på sin vanliga plats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom.
26. Saul sade ingenting den dagen, för han tänkte: ”Något har hänt honom. Han är nog inte ren. Säkert är han inte ren.”
27. Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: ”Varför har Ishais son inte kommit till måltiden, varken i går eller i dag?”
28. Jonatan svarade Saul: ”David bad mig enträget att få gå till Betlehem.
29. Han sade: Låt mig gå, för vi har en släktofferfest i staden och min bror själv befallde mig att komma. Om jag funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå och besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till kungens bord.”
30. Då blev Saul rasande på Jonatan och sade till honom: ”Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Jag visste det, du har tagit parti för Ishais son till skam för dig själv och till skam för din mor som har fött dig.
31. För så länge Ishais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Skicka nu efter honom och hämta hit honom till mig, för han måste dö!”
32. Jonatan svarade sin far Saul: ”Varför ska han dödas? Vad har han gjort?”
33. Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far var fast besluten att döda David.
34. Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull eftersom hans far hade skymfat honom.
35. Nästa morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Han hade en liten pojke med sig.
36. ”Spring och hitta pilarna som jag skjuter”, sade han till pojken. Medan pojken sprang sköt Jonatan pilen över honom.