5. Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, även Sauls tjänare.
6. När de kom hem och David återvände efter att ha dödat filistén, gick kvinnorna ut från Israels alla städer med sång och dans för att möta kung Saul med jubel, tamburiner och lyror.
7. Kvinnorna sjöng och dansade och sade: ”Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen.”
8. Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: ”David gav de tiotusen, mig gav de tusen. Nu fattas bara att han får kungadömet också.”
9. Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David.
10. Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen,
11. och han kastade det och tänkte: ”Jag ska spetsa fast David vid väggen.” Men två gånger vek David undan för honom.
12. Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul.
13. Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp.
14. David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom.
15. När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom.
16. Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.
17. Saul sade till David: ”Här är min äldsta dotter Merab. Henne vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utkämpar Herrens krig.” Saul tänkte nämligen: ”Min hand ska inte drabba honom, det får filisteernas hand göra.”
18. Men David svarade Saul: ”Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli kungens svärson?”