22. David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder.
23. Medan han talade med dem, se, då steg kämpen som hette Goliat, filistén från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Och David hörde det.
24. När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom.
25. Israels män sade: ”Ser ni den mannen som stiger fram där? Han kommer för att håna Israel. Men den som slår honom ska kungen ge stor rikedom. Han ska få kungens dotter, och hans fars hus ska han göra fritt från skatt i Israel.”
26. David frågade männen som stod bredvid honom: ”Vad skulle den få som slår ner den där filistén och tar bort skammen från Israel? Vem är den där oomskurne filistén att håna den levande Gudens här?”
27. Då upprepade de för honom vad som hade sagts, och de sade: ”Detta får den som slår ner honom.”
28. Hans äldste bror Eliab hörde hur han talade med männen, och han blev rasande på David och sade: ”Varför har du kommit hit? Till vem har du lämnat bort den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt onda hjärta. Du har kommit för att se på striden.”
29. David svarade: ”Vad har jag nu gjort? Det var ju bara en fråga.”
30. Sedan vände han sig bort från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut.
31. Man hörde vad David sade och berättade det för Saul, som lät hämta honom.
32. David sade till Saul: ”Låt ingen tappa modet. Din tjänare ska gå och strida mot den där filistén.”
33. Saul sade till David: ”Inte kan du gå och strida mot den filistén! Du är ju bara en pojke, och han har varit krigare ända från ungdomen.”
34. Men David svarade: ”Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Kom det ett lejon eller en björn och tog ett får ur hjorden,
35. så följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig mot mig, så grep jag det i manen och slog det och dödade det.