30. Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?”
31. Jakob svarade Laban: ”Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld.
32. Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det.” Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.
33. Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leas tält och de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält.
34. Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem.
35. Hon sade till sin far: ”Bli inte arg på mig, herre, för att jag inte kan resa mig för dig. Jag har det som kvinnor brukar ha.” Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
36. Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: ”Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt?
37. Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.
38. I tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord.
39. Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten.
40. Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig.
41. I tjugo år har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger.