34. Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sade kungen till föraren av vagnen: ”Vänd vagnen och för mig ut ur hären, för jag är sårad.”
35. Striden blev den dagen allt häftigare, och kungen stod upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men på kvällen gav han upp andan. Blodet från såret hade runnit ner i vagnen.
36. Vid solnedgången gick ett rop genom hären: ”Var och en till sin stad igen! Var och en till sitt land igen!”
37. Så dog kungen och fördes till Samaria, och man begravde honom där.
38. När man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna hans blod och de prostituerade badade i det – precis som Herren hade sagt.
39. Vad som mer finns att säga om Ahab och allt som han gjorde, om elfenbenshuset som han byggde och om alla de städer han byggde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
40. Ahab gick till vila hos sina fäder, och hans son Ahasja blev kung efter honom.
41. Joshafat, Asas son, blev kung över Juda i Ahabs, Israels kungs, fjärde regeringsår.
42. Trettiofem år gammal var Joshafat när han blev kung, och han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuba och var dotter till Shilhi.
43. Han vandrade i allt på sin far Asas väg och vek inte av från den. Han gjorde nämligen det som var rätt i Herrens ögon.
44. Men offerhöjderna avskaffades inte, utan folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna.
45. Och Joshafat höll fred med Israels kung.
46. Vad som mer finns att säga om Joshafat, om de mäktiga gärningar han utförde och om hans krig, det är skrivet i Juda kungars krönika.
47. Han utrotade också ur landet den manliga tempelprostitution som fanns kvar sedan hans far Asas tid.
48. I Edom fanns då ingen kung, utan en ståthållare regerade där.
49. Joshafat hade låtit bygga Tarshishskepp som skulle gå till Ofir för att hämta guld. Men de kom aldrig i väg, för de led skeppsbrott vid Esjon-Geber.
50. Då sade Ahasja, Ahabs son, till Joshafat: ”Låt mitt folk resa med ditt folk på skeppen.” Men Joshafat ville inte.