3. Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron.
4. Han tog emot guldet och formade det med en mejsel och gjorde av det en gjuten kalv. Och de sade: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.”
5. När Aron såg det, byggde han ett altare framför den och utropade: ”I morgon är det en Herrens högtid.”
6. Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket satte sig för att äta och dricka och reste sig för att roa sig.
7. Då sade Herren till Mose: ”Gå dit ner, för ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig.
8. De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.”
9. Herren sade ytterligare till Mose: ”Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk.
10. Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig ska jag göra till ett stort folk.”
11. Men Mose bönföll inför Herren sin Gud och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand?
12. Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk.
13. Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag ska göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om ska jag ge åt era efterkommande. De ska få det till arvedel för evigt.”
14. Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.