10. Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
11. Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
12. Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
13. Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
14. Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
15. Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
16. Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
17. Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
18. Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
19. Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
20. Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
21. De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
22. Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
23. må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.