4. Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning, de förtrampas i porten utan räddning.
5. Av hans skörd äter vem som är hungrig, den rövas bort, om och hägnad med törnen; efter hans rikedom gapar ett giller.
6. Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet, ej ur marken skjuter olyckan upp;
7. nej, människan varder född till olycka, såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.
8. Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak,
9. åt honom som gör stora och outrannsakliga ting, under, flera än någon kan räkna,
10. åt honom som låter regnet falla på jorden och sänder vatten ned över markerna,
11. när han vill upphöja de ringa och förhjälpa de sörjande till frälsning.
12. Han är den som gör de klokas anslag om intet, så att deras händer intet uträtta med förnuft;
13. han fångar de visa i deras klokskap och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag: