13. Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14. Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15. Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16. Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17. Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18. Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19. I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20. Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21. Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22. Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23. Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24. Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?