1. Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
2. järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
3. Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,
4. Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
5. Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.
6. Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
7. Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;
8. den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.
9. Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
10. In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.
11. Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
12. Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
13. Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.
14. Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»