1. Därefter tog Job till orda och sade:
2. Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3. Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4. Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5. Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6. Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7. Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8. De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9. Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10. När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.