1. Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått,
2. med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, så att I haven fördrag med varandra i kärlek
3. och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens band:
4. en kropp och en Ande, likasom I ock bleven kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse --
5. en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader,
6. han som är över alla, genom alla och i alla.
7. Men åt var och en särskild av oss blev nåden given, alltefter som Kristus tillmätte honom sin gåva.
8. Därför heter det: »Han for upp i höjden, han tog fångar, han gav människorna gåvor.»
9. Men detta ord »han for upp», vad innebär det, om icke att han förut hade farit hit ned till jordens lägre rymder?
10. Den som for ned, han är ock den som for upp över alla himlar, för att han skulle uppfylla allt.
11. Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare.
12. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp,
13. till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet.
14. Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga anslag.
15. Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus.
16. Ty från honom hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bliva uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som är avmätt efter var särskild dels uppgift.
17. Jag tillsäger eder alltså och uppmanar eder allvarligt i Herren, att icke mer vandra såsom hedningarna i sitt sinnes fåfänglighet vandra,