37. Och då de närmade sig den plats där vägen började gå nerför Olivberget, satte alla igång att ropa och sjunga och hylla Gud för alla de märkliga under Jesus hade gjort.
38. "Leve kungen! Vi ärar dig som är sänd av Herren!", jublade de. "Gud har slutit fred med oss! Ära till Gud i höjden!"
39. Men några fariseer i folkmassan sa då till honom: "Mästare, säg åt dina efterföljare att inte ropa så där."
40. Då svarade han dem: "Jag försäkrar er att om de tiger, så kommer stenarna att ropa istället!"
41. När de sedan kom närmare Jerusalem, och han såg staden framför sig, brast han i gråt.
42. "Tänk om du idag hade förstått hur du skulle kunna få frid", sa han. "Men nu är det för sent, friden är utom räckhåll.
43. Det ska komma en tid då dina fiender belägrar dig, omringar dig och anfaller dig från alla håll.
44. De ska jämna dig med marken och invånarna ska dödas. Ja, de ska inte lämna en enda sten kvar på den andra, eftersom du inte tog det tillfälle Gud gav dig."
45. Sedan gick Jesus in på tempelområdet och drev iväg de köpmän som höll till där.
46. Han ropade åt dem: "Gud har sagt i Skriften: 'Mitt hus ska vara en plats där människor kan be.' Men ni har låtit det bli 'ett tillhåll för tjuvar och banditer'."