9. Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
10. Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
11. Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
12. Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
13. Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
14. Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
15. Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
16. Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
17. Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
18. Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
19. Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
20. Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
21. Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;