12. Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
13. Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
14. Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
15. Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
16. Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
17. Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
18. Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
19. Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
20. Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
21. Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
22. Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
23. Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
24. Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
25. När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.