17. Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
18. Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
19. Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
20. Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
21. Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
22. Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
23. Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
24. Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
25. Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
26. Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
27. Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.