14. Du gör oss till smälek vårom grannom; till spott och hån dem som omkring oss äro.
15. Du gör oss till ett ordspråk ibland Hedningarna, och att folken rista hufvudet öfver oss.
16. Dagliga är min smälek för mig, och mitt ansigte är fullt med skam;
17. Att jag måste de försmädare och lastare höra, och fienderna och de hämndgiruga se.
18. Allt detta är öfver oss kommet, och vi hafve dock intet förgätit dig, eller otroliga i ditt förbund handlat.
19. Vårt hjerta är icke affallet, eller vår gång viken ifrå din väg;
20. Att du så sönderslår oss ibland drakar, och öfvertäcker oss med mörker.
21. Om vi vår Guds Namn förgätit hade, och våra händer upplyft till en främmande Gud;
22. Det kunde Gud väl finna. Nu känner han ju vår hjertans grund.
23. Ty vi varde ju dagliga för dina skull dräpne, och äro räknade såsom slagtefår.
24. Uppväck dig, Herre; hvi sofver du? Vaka upp, och bortdrif oss icke med allo.
25. Hvi fördöljer du ditt ansigte; och förgäter vårt elände och tvång?
26. Ty vår själ är nederböjd till jordena; vår buk låder vid jordena. Statt upp, hjelp oss, och förlös oss, för dina godhets skull.