17. Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.
18. Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.
19. Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.
20. Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.
21. Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.
22. Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig. Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.