5. Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.
6. Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.
7. Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.
8. Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:
9. Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
10. Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
11. På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.