1. Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
2. Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
3. Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
4. Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
5. Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
6. Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
7. Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
8. Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
9. Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
10. Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
11. Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
12. När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
13. Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
14. Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
15. Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
16. Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.