5. Att de icke dricka, och förgäta rätthetena, och förvända de elända menniskors sak.
6. Gif starka drycker dem som förgöras skola, och vin bedröfvadom själom;
7. Att de måga dricka, och förgäta sina vedermödo, och icke mer ihågkomma sin jämmer.
8. Låt din mun upp för de dumbar, och för allas deras sak, som förlåtne äro.
9. Låt din mun upp, och döm rätt, och hämnas den elända och fattiga.
10. Hvilkom en dygdelig qvinna beskärd är, hon är mycket ädlare, än aldrakosteligaste perlor.
11. Hennes mans hjerta tör förlåta sig uppå henne, och bergning skall honom icke fattas.
12. Hon gör honom ljuft, och icke ledt, i alla sina lifsdagar.
13. Hon brukar sig på ull och lin, och arbetar gerna med sina händer.
14. Hon är såsom ett köpmanskepp, som sina bergning fjerranefter hemtar.
15. Hon står om nattene upp, och gifver sitt husfolk mat, och sina tjenarinnor deras del.
16. Hon tänker på en åker, och köper honom; och planterar en vingård af sina händers frukt.
17. Hon gjordar sina länder fast, och stärker sina armar.
18. Hon märker, hvar hennes handel kan hafva förkofring; hennes lykta utsläckes icke om nattena.
19. Hon räcker ut sina hand till rocken, och hennes finger fatta tenen.
20. Hon utsträcker sina händer till den fattiga, och räcker sina hand dem torftiga.
21. Hon fruktar icke sino huse för snö; ty hela hennes hus hafver dubbel kläder.
22. Hon gör sig täcken; hvitt silke, och purpur är hennes kläde.