1. Ve dem som fara efter att göra skada, och hafva ondt för händer uti sina sänger, att de det om morgonen, då ljust varder, fullkomna skola; ty de äro herrar.
2. De rifva åkrar till sig, och taga hus, hvilka de vilja; alltså bedrifva de våld med hvars och ens hus, och med hvars och ens arf.
3. Derföre säger Herren alltså: Si, jag tänker något ondt öfver detta slägte, der I edran hals icke skolen undandraga, och icke gå så stolte; ty det skall vara en ond tid.
4. På den tiden skall man sjunga ena viso om eder, och klaga: Det är ute: skall man säga: Vi äre förstörde; mins folks land tär en främmande herra. När skall han äter skifta oss åkrarna till, som han oss borttagit hafver?
5. Ja väl, I skolen ingen del behålla uti Herrans menighet.
6. De säga: Man skall intet predika: ty sådana predikan kommer oss intet vid; vi varde intet så till skam.
7. Jacobs hus tröster sig alltså: Menar du, att Herrans Ande är så all borto? Skulle han detta vilja göra? Det är sant, mitt tal är ljufligit dem frommom.