10. Och de behöllo det ordet när sig, och befrågade emellan sig, hvad det skulle vara, att han sade: uppstå ifrå de döda.
11. Och de sporde honom, sägande: Hvad är det, som de Skriftlärde säga, att Elias måste komma först?
12. Men han svarade, och sade till dem: Elias skall ju komma först, och sätta all ting i lag igen; och att menniskones Son skall mycket lida, och föraktad varda, såsom skrifvet är.
13. Men jag säger eder: Elias är kommen, och de gjorde honom allt det de ville, såsom skrifvet var om honom.
14. Då han kom till sina Lärjungar, såg han mycket folk omkring dem, och de Skriftlärda disputerande med dem.
15. Och straxt allt folket såg honom, vordo de häpne; och lupo till och helsade honom.
16. Och han sporde de Skriftlärda: Hvad disputeren I med dem?
17. Och en af folket svarade, och sade: Mästar, jag hafver haft min son hit till dig, den der hafver en stum anda;
18. Och då han tager honom fatt, far han illa med honom; och han fradgas, och gnisslar med sina tänder, och förtvinar. Jag talade med dina Lärjungar, att de skulle drifva honom ut; och de kunde icke.
19. Då svarade han honom, och sade: O I otrogna slägte; huru länge skall jag vara när eder? Huru länge skall jag lida eder? Leder honom hit till mig.
20. Och de ledden fram till honom. Då anden fick se honom, straxt for han illa med honom; och föll neder på jordena, och välte sig, och fradgades.
21. Då sporde han hans fader till: Huru länge är, sedan detta kom honom uppå? Då sade han: Utaf barndom.