17. Och då han skiljdes ifrå folket, och kom i huset, frågade hans Lärjungar honom om liknelsen.
18. Och han sade till dem: Ären I också oförståndige? Förstån I icke ännu, att allt det utanefter ingår i menniskona, det kan icke besmitta henne?
19. Ty det går icke in i hennes hjerta, utan i buken; och hafver sin naturliga utgång, der all mat med rensas.
20. Och han sade: Det utaf menniskone går, det besmittar menniskona;
21. Ty innanefter, utu menniskors hjerta, utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp,
22. Stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ondt öga, hädelse, högfärd, galenskap;
23. All denna onda stycke gå innanefter ut, och de besmitta menniskona.
24. Så stod han upp dädan, och gick in i Tyri och Sidons gränsor; och gick in uti ett hus, och ville att det ingen veta skulle; och kunde dock icke blifva fördold.
25. Ty en qvinna, hvilkens dotter hade en oren anda, straxt hon fick höra om honom, kom hon, och föll ned för hans fötter.
26. Och det var en Grekisk qvinna, utaf Syrophenice, och bad honom, att han ville utdrifva djefvulen af hennes dotter.