49. Och när de sågo honom gångandes på hafvet, mente de det hade varit ett spökelse, och ropade;
50. Ty de sågo honom alle, och vordo förskräckte. Då talade han dem straxt till, och sade till dem: Varer vid en god tröst, jag äret; varer icke rädde.
51. Och han steg upp till dem i skeppet, och vädret stillade sig; och de vordo storliga förskräckte, förundrande vid sig sjelfva öfvermåtton.
52. Ty de hade icke fått förstånd af bröden; ty deras hjerta var förblindadt.
53. Och då de öfverfarne voro, kommo de till det landet Genesaret, och lade der i hamn.
54. Och när de gingo utu skeppet, kände de honom straxt;
55. Och lupo omkring allan den landsändan; och begynte omkringföra de sjuka på sängar, dit de hörde han var.
56. Och hvar han ingick, i byar, eller städer, eller torp, der lade de kranka på gatorna, och bådo honom, att de åtminstone måtte taga på hans klädefåll; och så månge, som kommo vid honom, de vordo helbregda.