22. Och han vardt bedröfvad af talet, och gick bort sörjandes; ty han hade många ägodelar.
23. Och Jesus såg sig om, och sade till sina Lärjungar: Huru svårliga kunna de rike komma in uti Guds rike!
24. Men hans Lärjungar vordo förskräckte af hans ord. Då svarade åter Jesus, och sade till dem: Huru svårt är det, kära barn, dem som sätta sina tröst på sina rikedomar, ingå uti Guds rike.
25. Lättare är en camel gå igenom ett nålsöga, än en rik gå in uti Guds rike.
26. Men de förundrade sig öfvermåtton, och sade vid sig sjelfva: Ho kan då varda salig?
27. Men Jesus såg på dem, och sade: För menniskom är det omöjeligit; men icke för Gud; ty när Gudi äro all ting möjelig.
28. Och Petrus begynte säga till honom: Si, vi hafve öfvergifvit all ting, och följt dig.
29. Svarade Jesus, och sade: Sannerliga säger jag eder: Ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller bröder, eller systrar, eller fader, eller moder, eller hustru, eller barn, eller åkrar, för min och Evangelii skull;
30. Den icke får hundradefaldt igen, nu i denna tiden, hus, och bröder, och systrar, och mödrar, och barn, och åkrar, med förföljelsen; och i tillkommande verld evinnerligit lif.
31. Men månge, de som de främste äro, varda de ytterste, och de ytterste de främste.
32. Och de voro på vägen, gångande upp till Jerusalem; och Jesus gick för dem, och de voro förskräckte, och gingo efter honom, fruktande sig. Så tog Jesus åter till sig de tolf, och begynte säga dem, hvad honom öfvergå skulle:
33. Si, vi gåm upp till Jerusalem; och menniskones Son skall öfverantvardas de öfversta Presterna, och de Skriftlärda; och de skola fördöman till döds, och öfverantvardan Hedningomen;