17. Dess säd står tjock vid källor, och dess hus på stenar.
18. Men när han uppsluker honom af sitt rum, ställer han sig emot honom, såsom han kände honom intet.
19. Si, detta är fröjden i dess väsende; och annor växa upp igen af stoftet.
20. Derföre, si, att Gud icke förkastar de goda, och icke uppehåller de ondas hand;
21. Tilldess din mun varder full med löje, och dine läppar fulle med fröjd.
22. Men de, som dig hata, skola komma på skam, och de ogudaktigas boning skall icke blifva beståndandes.