7. Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8. O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9. Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10. Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.