12. Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13. I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14. Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15. Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16. Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17. Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18. Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19. Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20. Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21. Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22. Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.