22. Ty om ditt folk, o Israel, är lika som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde af dem omvände varda; ty då förderfvet stilladt varder, så skall öfversvinnande stor rättfärdighet komma.
23. Ty Herren, Herren Zebaoth skall låta gå ett förderf; men han stillar det dock i hela landena.
24. Derföre säger Herren, Herren Zebaoth: Frukta dig icke, mitt folk, som i Zion bor, för Assur; han skall slå dig med ris, och upplyfta sin staf emot dig, såsom uti Egypten.
25. Ty efter en ganska liten tid skall ogunsten och min vrede öfver deras odygd få en ända.
26. Då skall Herren Zebaoth uppväcka en gissel öfver dem, lika som uti Midians slagtning på det hälleberget Oreb; och skall upphäfva sin staf, den han på hafvet brukade, lika som uti Egypten.
27. På den tiden skall hans börda bortvika ifrå dina skuldror, och hans ok ifrå dinom hals; ty oket skall förruttna af fetma.
28. Han kommer till Ajath, han drager igenom Migron; han mönstrar sin här i Michmas.
29. De draga framom vårt lägre Geba; Rama förskräckes; Gibeath Sauls flyr.
30. Du dotter Gallim, ropa högt; se till, du Laisa, du elända Anathoth.
31. Madmena viker undan; de borgare i Gebim löpa sin kos.
32. Man blifver tilläfventyrs en dag i Nob, så skall han vända sina hand till dottrenes Zions berg, och emot den högen Jerusalem.
33. Men si, Herren, Herren Zebaoth skall afhugga qvistarna med magt, och afstäcka det högt står, så att de höge skola förnedrade varda.
34. Och den tjocke skogen skall med jern omkullhuggen varda, och Libanon skall falla genom den mägtiga.