2. Skola de då ropa till mig: Du äst min Gud; vi känne dig, vi Israel.
3. Men ehuru väl man det menar, så låter dock Israel intet säga sig; derföre måste fienden förfölja dem.
4. De söka Konungar, och akta intet mig; de hålla sig intill Förstar, och jag måtte intet vetat; af sitt silfver och guld göra de afgudar, att de ju snarliga förgås skola.
5. Din kalf, o Samarla, förkastar han. Min vrede hafver förgrymmat sig öfver dem; det kan icke länge stå, de måste straffade varda.
6. Ty kalfven är kommen ifrån Israel, och en mästare hafver gjort honom, och han kan ju ingen Gud vara; derföre skall Samarie kalf till stoft gjord varda.
7. Ty de så väder, och skola uppskära oväder; deras säd skall icke uppkomma, och deras frukt intet mjöl gifva; och om hon det än gifver, så skola dock främmande äta det upp.
8. Israel varder uppäten; Hedningarna hafva sig med honom, lika som med ett oterigt kärile;