3. Ty de säga: Det är intet så när, låt oss man bygga hus; han är grytan, vi äre köttet.
4. Derföre skall du menniskobarn prophetera emot dem.
5. Och Herrans Ande föll öfver mig, och sade till mig: Säg, detta säger Herren; I af Israels hus hafven talat rätt, edra tankar känner jag väl;
6. I hafven dräpit alltför många i denna stadenom, och hans gator ligga fulla med döda.
7. Derföre säger Herren Herren alltså: De som I derinne dräpit hafven, de äro köttet, och han är grytan; men I måsten härut.
8. Svärdet, som I frukten, det skall jag låta komma öfver eder, säger Herren Herren.
9. Jag skall drifva eder derut, och gifva eder främmandom i händer, och skall göra eder edran rätt.
10. I skolen falla genom svärd; i Israels gränsor skall jag döma eder, och I skolen förnimma, att jag är Herren.
11. Men staden skall intet vara edor gryta, ej heller I köttet derinne; utan i Israels gränsor skall jag döma eder.
12. Och I skolen förnimma, att jag är Herren; ty I hafven icke vandrat efter min bud, och intet hållit mina rätter; utan gjort efter Hedningarnas sätt, som omkring eder äro.
13. Och då jag så propheterade, blef Pelatja, Benaja son, död. Och jag föll uppå mitt ansigte, och ropade med höga röst, och sade: Ack! Herre Herre, du gör platt en ända med de igenlefda af Israel.
14. Då skedde Herrans ord till mig, och sade:
15. Du menniskobarn, dine bröder och närskylde fränder, och hela Israels hus, som ännu i Jerusalem bo, säga väl emellan sig: De andre äro långt bortflydde ifrå Herranom; men vi hafve landet inne.