5. Då Ananias hörde dessa orden, föll han ned, och gaf upp andan; och en stor räddhåge kom öfver alla dem som detta hörde.
6. Då stodo unge män upp; togo honom af vägen, båro honom bort, och begrofvon.
7. Vid tre stunder derefter kom ock hans hustru, och visste icke hvad skedt var, och gick in.
8. Då svarade Petrus henne: Säg mig, hafven I ock för så mycket sålt åkren? Då sade hon: Ja, hafve vi så.
9. Då sade Petrus till henne: Hvarföre voren I öfverens, att I skullen fresta Herrans Anda? Si, deras fötter, som hafva begrafvit din man, äro för dörrene, och de skola ock straxt bära dig ut.
10. Och straxt föll hon ned för hans fötter, och gaf upp andan. Då gingo de unge män in, och funno henne död; och båro henne ut, och jordade henne när hennes man.
11. Och en stor räddhåge kom öfver hela församlingena, och öfver alla dem som detta hörde.
12. Och igenom Apostlarnas händer gjordes mång tecken och under ibland folket; och de voro endrägteliga alle uti Salomons förhus.
13. Men ingen annar djerfdes gifva sig intill dem; utan folket höll mycket af dem,
14. Och hopen växte mer till af dem som trodde Herranom, både män och qvinnor;
15. Så att de utbåro på gatorna sjuka menniskor, och lade dem i sängar, och på bårar, att, då Petrus kom gångandes, måtte åtminstone hans skugge skygga på någon af dem.
16. Och församlade sig en stor hop af nästa städerna till Jerusalem, och förde dit sjuka, och de som besatte voro med de orena andar; och de vordo alle helbregda.
17. Då stod den öfverste Presten upp, och alle de med honom voro, hvilke äro det parti, som kallas de Sadduceers; och vordo fulle med nit;
18. Och togo fatt på Apostlarna, och satte dem uti allmänneligit fängelse.
19. Men Herrans Ängel lät dörrena upp på fångahuset om nattena, och hade dem ut, och sade: