22. Då tjenarena kommo, och funno dem icke i fångahuset, kommo de igen, och bådade dem;
23. Sägande: Fångahuset funne vi ju granneliga igenläst, och väktarena ståndande utanför dörrene; men då vi uppläste, funno vi der ingen.
24. Då öfverste Presten, och templets föreståndare, och andre öfverste Presterna hörde detta talet, begynte de varda tvehågse om dem, hvad deraf varda ville.
25. Då kom en, och bådade dem: Si, de män, som I insatt haden i fångahuset, de äro i templet, stå och lära folket.
26. Då gick föreståndaren med tjenarena, och hade dem fram utan våld; ty de räddes för folket, att de skulle stena dem.
27. Och då de hade ledt dem dit, hade de dem fram för Rådet; och den öfverste Presten frågade dem,
28. Sägandes: Hafve vi icke en tid och annan budit eder, att I icke skullen lära i detta Namnet? Och si, I hafven uppfyllt Jerusalem med edar lärdom, och viljen draga öfver oss denna mansens blod.
29. Då svarade Petrus, och Apostlarna, och sade: Man måste mer lyda Gud, än menniskor.
30. Våra fäders Gud hafver uppväckt Jesum, den I dräpit hafven, och upphängt på träd.
31. Den hafver Gud med sina högra hand upphöjt, för en Höfding och Frälsare, till att gifva Israel bättring och syndernas förlåtelse.
32. Och vi äro honom för vittne till det vi sågom; så ock den Helge Ande, den Gud gifvit hafver dem som honom lydaktige äro.
33. Då de detta hörde, skar det dem i hjertat, och de begynte rädsla, att de måtte dräpa dem.