1. Och då de undkomne voro, fingo de veta, att ön het Melite.
2. Och folket beviste oss icke liten äro, undfångandes oss alla; och upptände en god eld, för regnets skull som oss öfverkommet var, och för köldens skull.
3. Och då Paulus bar tillhopa en hop med ris, och lade på elden, kröp en huggorm ut ifrå värman, och stack hans hand.
4. Men då folket såg ormen hängandes vid hans hand, sade de emellan sig: Denne mannen måste vara en mandråpare, hvilken hämnden icke tillstäder lefva, ändock han nu undkommen är för hafvet.
5. Men han skuddade ormen i elden, och honom skadde der intet af.
6. Men de mente ske skola, att han skulle uppsvälla, eller straxt falla neder och dö. Då de länge vänte derefter, och sågo att honom intet ondt vederfors, vände de sig uti ett annat sinne, och sade att han var en gud.
7. Och der icke långt ifrå hade den öfverste öfver öna, benämnd Publius, en afvelsgård; den undfick oss till herberge, och for väl med oss i tre dagar.
8. Och hände sig, att Publii fader låg sjuk i skälfvosot och bukref; till honom gick Paulus in, och när han hade bedit, lade han händer på honom, och gjorde honom helbregda.
9. Och då det var skedt, kommo ock andre, de som sjukdom hade der på öne, och gingo fram, och vordo helbregda.
10. Hvilke oss gjorde mycken äro; och när vi forom våra färde dädan, läto de komma in med oss hvad nödtorftigt var.
11. Efter tre månader seglade vi vara färde uti ett skepp ifrån Alexandria, som der under ön hade legat i vinterläge; uti hvilkets baner stod Castor och Pollux.
12. Och när vi kommom till Syracusa, blefvo vi der i tre dagar.
13. Dädan seglade vi omkring, och kommom till Regium. Och en dag derefter blåste sunnanväder upp, så att vi kommom den andra dagen derefter till Puteolos.
14. Och efter vi funne der bröder, vorde vi bedne, att vi skulle blifva när dem i sju dagar; och så komme vi till Rom.
15. Och då bröderna fingo höra om oss, gingo de emot oss intill Appii forum, och till Tretabern. När Paulus dem såg, tackade han Gudi, och tog tröst till sig.