24. Då, efter han fick så sträng befallning, kastade han dem in i innersta fångahuset, och slog en stock öfver deras fötter.
25. Om midnattstid voro Paulus och Silas i sina böner, och lofvade Gud med sång; och fångarna hörde dem.
26. Och med hast vardt en stor jordbäfning, så att grundvalen i fångahuset bäfvade; och straxt vordo alla dörrarna öppna, och allas deras bojor vordo lösa.
27. Då vaknade fångvaktaren, och fick se dörrarna på fångahuset öppna, och drog sitt svärd ut, viljandes dräpa sig sjelf; och mente att fångarna voro bortflydde.
28. Då ropade Paulus med höga röst, sägandes: Gör dig sjelfvom intet ondt; ty vi äre alle här.
29. Då beddes han ett ljus, och gaf sig derin, och föll ned för Pauli och Sile fötter, bäfvandes.
30. Och han hade dem ut, och sade: Herrar, hvad skall jag göra, att jag må blifva salig?
31. Då sade de: Tro på Herran Jesum, så blifver du och ditt hus saligt;
32. Och talade för honom Herrans ord, och för allom dem som i hans huse voro.
33. Och i samma stunden om natten tog han dem till sig, och tvådde deras sår; och lät sig straxt döpa, och allt sitt folk.
34. Och hade dem hem i sitt hus, och gaf dem mat, fröjdandes sig att han med allt sitt hus trodde Gudi.
35. Då dager vardt, sände Rådherrarna stadstjenarena, sägande: Släpp de männerna ut.
36. Detta talet förkunnade fångvaktaren Paulo: Rådherrarna hafva budit, att I skolen släppas; går fördenskull ut, och farer i frid.
37. Då sade Paulus till dem: De hafva hudflängt oss uppenbarliga, utan lag och dom, ändock vi äre Romerske, och kastat oss i fängelse; och vilja nu hemliga hafva oss härut! Nej, icke så; utan komme sjelfve, och tage oss härut.
38. Då bådade stadstjenarena Rådherromen dessa ord. Då vordo de förfärade, hörande att de voro Romerske;
39. Och kommo dit, och förmante dem; och togo dem ut, bedjande att de utgå skulle af staden.
40. Då gingo de utu fängelset, och kommo till Lydia; och när de hade sett bröderna, och styrkt dem, foro de sina färde.