13. Och Herren sade till mig: Jag ser, att detta folket är ett halsstyft folk.
14. Låt mig betämma, att jag förgör dem, och utskrapar deras namn under himmelen. Jag vill göra ett starkare och mägtigare folk af dig, än detta är.
15. Och som jag omvände mig, och gick ned af berget, som brann i eld, och hade de två förbundsens taflor i båda mina händer;
16. Då såg jag, och si, då haden I syndat emot Herran edar Gud, så att I haden gjort en gjuten kalf, och voren snarliga trädde ifrå den vägen, den Herren eder budit hade.
17. Så tog jag båda taflorna, och kastade dem bort utu båda händerna, och slog dem sönder för edor ögon;
18. Och föll ned för Herran, såsom tillförene, i fyratio dagar, och fyratio nätter; och åt intet bröd, och drack intet vatten, för alla edra synders skull, som I gjort haden; i det I sådant ondt gjorden för Herranom, till att förtörna honom.
19. Ty jag fruktade för den vrede och grymhet, der Herren på eder med förtörnad var, så att han ville förgöra eder. Och Herren hörde mig än i den gången.
20. Var ock Herren storliga vred på Aaron, så att han ville förgöra honom; men jag bad ock för Aaron på samma tiden.
21. Men edor synd, kalfven som I gjort haden, tog jag och brände upp i elde, och slog sönder honom, och sönderstötte, tilldess han vardt stoft; och kastade stoftet i bäcken, som flyter utaf bergena.
22. Sammalunda förtörnaden I ock Herran i Thabeera, och i Massa, och vid de Lustgrifter.
23. Och då Herren sände eder ifrå KadesBarnea, och sade: Går ditupp, och tager landet in, som jag eder gifvit hafver; voren I Herrans edars Guds mun ohörsamme, och trodden icke på honom, och lydden icke hans röst;
24. Ty I hafven varit Herranom ohörsamme, så länge som jag eder känt hafver.
25. Då föll jag neder för Herran fyratio dagar, och fyratio nätter, som jag der låg; ty Herren sade, att han ville förgöra eder.
26. Men jag bad Herran, och sade: Herre, Herre, förderfva icke ditt folk och din arfvedel, hvilket du genom dina stora magt förlossat, och med mägtiga hand utur Egypten fört hafver.
27. Kom ihåg dina tjenare Abraham, Isaac och Jacob; se icke på detta folkets hårdhet, och detta folkets ogudaktighet och synd;
28. Att det landet, der du oss utfört hafver, icke skall säga: Herren kunde icke föra dem uti det land, som han dem lofvat hade, och hafver fördenskull fört dem derut, att han var vred på dem, att han skulle dräpa dem i öknene.
29. Förty de äro ditt folk, och din arfvedel, som du med dine stora magt, och med din uträckta arm, utfört hafver.