36. Och Herren talade med Mose, och sade:
37. Säg Eleazar, Prestens Aarons son, att han upptager rökopannorna utu brandenom, och förströr elden hit och dit;
38. Förty de syndares pannor äro helgade genom deras själar, att man må slå dem i skifvor, och hänga dem på altaret; ty de äro offrade för Herranom, och helgade, och skola vara Israels barnom ett tecken.
39. Och Eleazar Presten tog de kopparpannorna, som de uppbrände män uti offrat hade, och slog dem i skifvor, till att hänga vid altaret;
40. Israels barnom till en åminnelse, att ingen främmande skulle gå fram, som icke är af Aarons säd, till att offra rökverk för Herranom; på det honom icke skall gå såsom Korah och hans parti, såsom Herren honom sagt hade genom Mose.
41. Den andra morgonen knorrade hela menigheten af Israels barn emot Mose och Aaron, och sade: I hafven dräpit Herrans folk.
42. Och då menigheten församlade sig emot Mose och Aaron, vände de sig till vittnesbördsens tabernakel; och si, molnskyn öfvertäckte det, och Herrans härlighet syntes.
43. Och Mose och Aaron gingo in för vittnesbördsens tabernakel.
44. Och Herren talade med Mose, och sade:
45. Går ut ifrå denna menighetene; jag vill med hast förgöra dem. Och de föllo uppå sitt ansigte.
46. Och Mose sade till Aaron: Tag rökopannona, och låt der eld in af altaret, och kasta rökverk deruppå, och gack snarliga till menighetena, och försona dem; förty vrede är utgången af Herranom, och plågan hafver begynt.
47. Och Aaron tog, såsom Mose sade honom, och lopp midt igenom menighetena; och si, plågan var uppågången ibland folket och han rökte, och försonade folket;
48. Och stod emellan de döda och de lefvande; då vardt plågan förtagen.
49. Men de som af plågone döde voro, voro fjortontusend och sjuhundrad, undantagnom dem som förgingos uti Korahs uppror.
50. Och Aaron kom igen till Mose för dörrena af vittnesbördsens tabernakel; och plågan var förtagen.