25. Och Mose stod upp, och gick till Dathan och Abiram; och de äldste af Israel följde honom efter;
26. Och talade till menighetena, och sade: Går ifrå dessa ogudaktiga menniskors tjäll, och kommer intet vid något det dem tillhörer, att I icke tilläfventyrs förgås uti någon deras synd.
27. Och de gingo upp ifrå Korahs, Dathans och Abirams tjäll; men Dathan och Abiram gingo ut, och trädde i dörrena af deras tjäll med deras hustrur, söner och barn.
28. Och Mose sade: Deruppå skolen I märka, att Herren mig sändt hafver, att jag alla dessa gerningar göra skulle; och icke af mino hjerta.
29. Om de dö såsom alla menniskor, eller hemsökta varda, såsom alla menniskor hemsökta varda; så hafver Herren icke sändt mig.
30. Men om Herren gör här något nytt, så att jorden öppnar sin mun, och uppslukar dem, med allt det de hafva, att de lefvande fara neder i helvetet; så skolen I förstå, att desse männerna hafva försmädat Herran.
31. Och som han all dessa orden uttalat hade, remnade jorden under dem;
32. Och lät sin mun upp, och uppslukte dem med deras hus, med alla de menniskor, som när Korah voro, och med alla deras håfvor.
33. Och de foro lefvande neder i helvetet, med allt det de hade; och jorden öfvertäckte dem; och de förgingos utu menighetene.
34. Och hela Israel, som omkring dem var, flydde för deras skris skull; ty de sade: Att jorden icke ock uppslukar oss.
35. Dertill for en eld ut ifrå Herranom, och upptärde de tuhundrade och femtio män, som det rökverket offrade.
36. Och Herren talade med Mose, och sade:
37. Säg Eleazar, Prestens Aarons son, att han upptager rökopannorna utu brandenom, och förströr elden hit och dit;
38. Förty de syndares pannor äro helgade genom deras själar, att man må slå dem i skifvor, och hänga dem på altaret; ty de äro offrade för Herranom, och helgade, och skola vara Israels barnom ett tecken.