20. Utan en månad långt, tilldess att det skall gå eder utaf näsorna, och varda eder en vämjelse; derföre, att I hafven bortkastat Herran, den ibland eder är, och gråtit för honom, och sagt: Hvi äre vi gångne utur Egypten?
21. Och Mose sade: Sexhundradtusend män fotfolk är, der jag ibland är, och du säger: Jag vill gifva eder kött, att I äten en månad långt.
22. Skall man slagta får och fä, att man må mätta dem, eller alla fiskar i hafvet församla dertill, att de måga blifva mättade?
23. Men Herren sade till Mose: Är då Herrans hand förkortad? Men du skall nu se, om min ord dig något värd äro, eller ej.
24. Och Mose gick ut, och sade till folket Herrans ord, och församlade de sjutio män af de äldsta i folket, och ställde dem omkring tabernaklet.
25. Då kom Herren neder i molnskyn, och talade med honom, och tog af Andanom, som öfver honom var, och gaf de sjutio äldsta männerna. Och när Anden hvilades utöfver dem, propheterade de, och vände sedan intet igen.
26. Och så hade ännu två män blifvit qvare i lägrena, den ene het Eldad, den andre Medad. Och Anden hvilades öfver dem; ty de voro ock uppskrefne, ändock de icke utgångne voro till tabernaklet; och de propheterade i lägrena.